Efter 800 mil över Atlanten når de små ynglen den svenska kusten. Vad som händer sedan är en sorglig historia. Nu krävs krafttag för att rädda de redan utrotningshotade ålarna från döden i svenska vattenkraftverk.

Ett ålyngel som ska ta sig till valfritt svenskt vattendrag har en nära nog omöjlig uppgift framför sig. För de flesta tar det stopp vid ett av vattenkraftverken. För de som lyckas, och de som har planterats ut, väntar ett par decennier senare en lika vådlig färd nedströms.

En ål föds och dör i Sargassohavet om den klarar livsresan utan att duka under. Det är först på senare år som forskarna har kunnat följa ålarnas väg över haven. Detta genom att förse dem med satellitsändare och släppa iväg dem på en resa där vissa faller offer för hajar och andra rovdjur medan andra simmar vidare.

Strax efter födseln börjar de millimetersmå ållarverna i Sargassohavet driva med golfströmmen, över Atlanten. Framme vid till exempel Nordsjöns kust har de växt till sig och ser ut som ungefär en centimeter långa helt genomskinliga miniålar, en stor del av dem vandrar nu upp mot sötvatten, upp i åar och bäckar, för att nå sjöar och andra vattendrag där de kan växa.

Två saker dödar ålarna: fiske och vattenkraft

Varje år räknar forskarna ålyngel som har tagit sig till de europeiska kusterna. Resultatet är alltid lika nedslående. Förra året kom forskarna fram till att mängden ålyngel i Nordsjön utgjorde 0,7 procent av den mängd som fanns 1960-1979. Den preliminära siffran för i år är 0,4 procent.

Det är framför allt två saker som dödar ålarna: fiske och vattenkraftverk. Medan fisket idag är hårt reglerat är det ännu oklart vad som bör göras för att hjälpa ålen att passera kraftverken.

Ynglen är goda klättrare och kan ta sig uppför en lodrät vägg, om den är fuktig, men de flesta kraftverk utgör ändå ett oöverstigligt hinder. De flesta vuxna ålar som ska ta sig nedströms, med sikte på lek i Sargassohavet, slås i bitar av vattenturbinerna.

Hittills har de bolag som äger kraftverken framför allt satsat på att transportera ålarna. Yngel flygs från Frankrike, sätts i karantän i Helsingborg och planteras ut i vid kusten eller i en sjö. De vuxna ålar som ska till havet igen fångas upp och körs i lastbil förbi de dödliga turbinerna.

Går det lika bra för en ål som fötts upp i Frankrike?

Josefin Sundin, docent i ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, arbetar med att utvärdera utsättning av ål. En sak som hon och hennes kollegor har undersökt är hur den utplanterade ålen växer och hur den klarar av parasiter.

– Där har vi inte sett några skillnader mot naturligt hitvandrad ål när det gäller tillväxt eller parasiteringsgrad utan de utplanterade klarar sig lika bra, säger Josefin Sundin.

– Men om man sätter ut ål för att göra något för beståndet måste de komma ut igen annars blir det bara en tillfällig ekosystemtjänst eller för att man vill fiska.

Hittar uppfödda ålar till Sargassohavet?

En fråga som har debatterats är om de utplanterade ålarna som sedan, i vuxen ålder, fraktas förbi vattenkraftverken verkligen kan hitta hem igen. Farhågan är att de hitflugna ålarna inte har fått något vandringsmönster inpräntat i, ja, vad? En teori är att ålarna använder magnetfält för att registrera färdvägen. Studier som gjorts pekar åt olika håll.

– Vissa studier pekar på att de utsatta ålarna inte hittar på samma sätt medan andra visar att de kan hitta, säger Josefin Sundin.

För att ta reda på om de hittar har forskare från SLU nyligen försett ålar från Vänern med satellitsändare och släppt ut dem nedströms kraftverken i Göta älv. Om någon ål lyckas undvika hajar och andra rovdjur, om sändarna håller, kan forskarna få svar om något år.

I början av 2023 ville forskare vid Östersjöcentrum på Stockholms universitet ha ett stopp för utsättningarna. Bland annat på grund av osäkerheten kring de influgna ålarnas förmåga att navigera, men också för att åtgärden är meningslös så länge de flesta dör i kraftverkens turbiner.

Bara de naturlika fiskvägarna funkade

För ålen som art vore det bästa om de av egen kraft kunde ta sig såväl uppströms som yngel som nedströms som vuxen. Olle Calles, professor i biologi vid Karlstads universitet, forskar om olika sätt att hjälpa ålarna att ta sig förbi kraftverken. Han och hans kollegor har undersökt hur många ålar som har tagit sig uppströms på eget initiativ. Oväntat nog var det bara en lösning som fungerade.

– Vi såg att det bara var naturlika fiskvägar som inte hade en negativ påverkan på sannolikheten att hitta ål uppströms, säger Olle Calles.

De andra metoderna, tekniska fiskvägar, fisktrappor och ålyngelledare fungerade inte bättre än dammar utan passagelösningar.

– Det ledde oss till att fundera på hur man kan förbättra ålyngelledarna och det har vi jobbat med i olika experiment.

Glasålarna hittar rätt ramp på rätt plats

En ålyngelledare är oftast en ramp med något slags substrat på insidan som hålls fuktig. Den viktigaste faktorn för en fungerande ålyngelledare kan uttryckas på mäklarspråk: location, location, location.

Placeras rampen på fel ställe hittar ynglen inte dit. Men forskarna tittar också på det material som används som substrat och vilken form ramperna ska ha.

– Det senaste vi har gjort är att titta u-formade ramper som används i Nordamerika, istället för plana. Vi håller på att analysera nu men det finns tecken på att de kan fungera bättre, i synnerhet om det är högre flöden.

Ålyngelledare minskar inte kraftproduktionen

Ålyngelledare har en stor fördel: de kan användas utan att tvingas minska kraftproduktionen. För att hjälpa ålen som ska nedströms finns inga sådana lösningar. Konflikten mellan elproduktion och åtgärder för att hjälpa ålen skulle lösas med de miljöprövningar av svenska vattenkraftverk som EU har tvingat fram, se faktaruta.

I december 2022 beslutade regeringen att pausa miljöprövningarna med hänvisning till att all el behövs.

– Det är klart att det finns en intressekonflikt men forskningen syftar till att hitta åtgärder som fungerar för fisken samtidigt som de ger en minimal produktionspåverkan, säger Olle Calles.

Olle Calles nämner Hertingforsens kraftverk i Falkenberg som exempel för att visa hur stor, eller liten, påverkan kan bli. Där har ett snedställt galler installerats som leder fiskarna till en öppning vid sidan av turbinerna där de kan simma vidare.

– Där spiller man i snitt 200 liter per sekund, eller 0,2 kubikmeter per sekund. Är det högt flöde och turbinerna går för fullt och vatten spills så kostar det i stort sett ingenting, säger Olle Calles.

Så varför införs inte snedställt galler överallt?

– Den här lösningen har tagits fram tillsammans med kraftbolagen och är något som de välkomnar. Sedan är man inte överens om var det ska implementeras, vissa tycker att det ska ske överallt, andra bara där det finns stort behov.

Vilka kraftverk som kommer att behöva göra vad kommer att avgöras när miljöprövningen återupptas i början av 2024. En process som beräknas pågå i 20 år.

Text: Johan Frisk på uppdrag av forskning.se

Inlägget Flest ålar dör i ett vattenkraftverk dök först upp på forskning.se.

Läs mer